Firefight
Uppföljaren till Steelheart av Brandon Sanderson är både lite av en förlängning samtidigt som den ger känslan av något eget. Att göra ett litet miljöombyte och mixa in några nya karaktärer samt nya Epics räddar upp Firefight ganska bra från att kännas för mycket som en mellanbok. Den där halvträliga fortsättnings-känslan som är lätt att ramla in i blir inte så påtaglig. Men på vissa sätt är det ofrånkomligt tydligt att man står mitt i sagan just nu.
Jag tror inte jag tänker säga så mycket om den här, vill inte avslöja för mycket även om titeln gör det uppenbart vad vissa delar av boken handlar om. Man blir fort bortskämd på tvister när man läser Sanderson, men här har han sparat in lite på sådant. På ett sätt blev jag besviken över det, men på ett annat känns det klokt att inte köra på samma taktik hela tiden. Och det förekommer trots allt en hel del små överraskningar, det har han inte snålat med, det är bara att det inte är lika chockartat som jag är van. Men slutet var lite annorlunda och faktiskt lite för flummigt för att jag skulle förstå till hundra procent. Jag vet inte om det är så att jag är för dum, eller om jag var ofokuserad, eller om det är tänkt att förklaras tydligare i trean. Det lär väl snart visa sig, för jag har redan börjat med den.
Även om det här inte var en överväldigande wow-bok för att vara Sanderson, så är det en välskriven och spännande bok som väl bär upp sin del av trilogin. Så håll till godo med min tråkiga sammanfattning, och ge The Reckoners en chans för det är faktiskt väldigt bra.
(Tidigare: #1 Steelheart) 
Man kan lita på Sanderson
Jag var lite förberedd på att inte bli lika blown away av Steelheart som av Brandon Sandersons tidigare böcker. För det första så är ju inte Steelheart en fantasy utan mer av en dystopi/urban bok, för det andra är målgruppen främst tonåringar och för det tredje så är huvudkaraktären en ung kille. Mina tidigare erfarenheter är att jag känner mycket mer med hans kvinnliga huvudkaraktärer, den enda bok av honom som jag inte älskat var Alloy of law som hade en manlig huvudroll. Men min tveksamhet visade sig vara helt obefogad. Han lyckades igen!
Eftersom jag naivt nog trodde mig lärt känna författarens sätt att skriva och arbeta fram oväntade tvister så satt jag ända från början och analyserade varenda mening. All information vred och vände jag på, men ändå stack han hål på varje teori kapitel för kapitel. Med varje ny upptäckt hade jag listat ut hemligheten, trodde jag. Sedan lurade han mig som han alltid gör och lämnade mig med ett förundrat "wow" efter sista sidan.
En av skillnaderna från hans andra serier är att man hittills inte får ett intressant och avancerat magisystem förklarat för sig. Men det gör faktiskt ingenting, det är så mycket annat som är spännande och så många andra saker att upptäcka. Det sparsamma världsbygget lämnar mig inte frustrerad, allt man behöver veta läggs systematiskt fram och som vanligt så får man en inom världen logisk grund att stå på även om den hittills inte är så avancerad. Det är enkelt men ändå tillräckligt, och den balansgången är det inte många författare som klarar av tycker jag. Steelheart vilar tyngst på bra karaktärer och spännande handling, och det är en bok jag tror kommer tilltala många olika typer av läsare.
För att ge en hint om handlingen så utspelar den sig i USA en tid efter att vissa människor mystiskt börjat få superkrafter efter att ett okänt fenomen uppenbarat sig på himlen, kallat Calamity. Men de hjältar man kan vänta sig missbrukar i stället sina krafter, och det är i en stad kuvad av en sådan man och hans hejdukar som vi får följa 18-åriga David. En karaktär jag trivdes oväntat bra med. Jag ser fram emot att fortsätta den här berättelsen i uppföljaren Firefight.
Eftersom jag naivt nog trodde mig lärt känna författarens sätt att skriva och arbeta fram oväntade tvister så satt jag ända från början och analyserade varenda mening. All information vred och vände jag på, men ändå stack han hål på varje teori kapitel för kapitel. Med varje ny upptäckt hade jag listat ut hemligheten, trodde jag. Sedan lurade han mig som han alltid gör och lämnade mig med ett förundrat "wow" efter sista sidan.
En av skillnaderna från hans andra serier är att man hittills inte får ett intressant och avancerat magisystem förklarat för sig. Men det gör faktiskt ingenting, det är så mycket annat som är spännande och så många andra saker att upptäcka. Det sparsamma världsbygget lämnar mig inte frustrerad, allt man behöver veta läggs systematiskt fram och som vanligt så får man en inom världen logisk grund att stå på även om den hittills inte är så avancerad. Det är enkelt men ändå tillräckligt, och den balansgången är det inte många författare som klarar av tycker jag. Steelheart vilar tyngst på bra karaktärer och spännande handling, och det är en bok jag tror kommer tilltala många olika typer av läsare.
De populära ängelböckerna
Det var en ganska stor överraskning för mig, hur lite jag skulle njuta av den här trilogin. Att jag i stället skulle bli irriterad, nästan provocerad. Jag hade noga valt ut Penryn and the end of days för att jag fått uppfattningen att det skulle vara något (förhållandevis) nytt, vågat, och annorlunda. Alla gillar dem och de har höga betyg på goodreads. Men dessvärre var detta inte något för mig. De är inte dåligt skrivna eller så, de gav mig helt enkelt ingenting.
Jag förstår att det är jag som är minoritet här och jag vill inte trampa någon på tårna genom att dissa deras favoritbok, (jag vet ju hur personligt jag tar det när någon kritiserar Bone Season ;) men för mig var innehållet extremt tunt och otillräckligt i Penryn-trilogin. Man bör veta innan man sätter igång att inga eller få av frågorna besvaras om vart de här änglarna kom ifrån. Man får heller inte riktigt veta hur och varför, och det tycker jag är bra att vara förberedd på så att man inte blir besviken. Men det finns nog mycket annat att gilla beroende på vilka förväntningar och vilket tycke man har.
Jag tycker inte att de andra böckerna, World after och End of Days, börjar lika starkt. Tvärtom så tycker jag att allt bara "fortsätter" och att tvåan upprepar mycket från ettan. Jag ser inga riktningar eller mål, det bara går liksom. De två rekommenderar jag bara för läsare som verkligen gillar Angelfall. Men om man inte blir imponerad av den så tror jag knappast man får ut något av uppföljarna.
Den första boken, Angelfall, börjar otroligt starkt tycker jag. Jättebra faktiskt. Vad som helst kan hända, och introduktionen av varje relevant karaktär är riktigt uppslukande. Min personliga favorit är inte Penryn, utan hennes vansinniga mamma. En allvarlig och inte alls komisk situation i verkligheten, men som inslag i en apokalyptisk serie blir det humorisktiskt på ett rått sätt som man sällan ser i amerikanska ungdomsböcker och särskilt inte från mammor. Det uppskattade jag. Susan Ee har varit vågad på flera sätt vad gäller relationer och våld, men tyvärr är hon lika feg (eller bara ovillig) som andra författare i dessa genrer när det gäller sex. För Gud förbjude att folk faktiskt får ligga i ungdomslitteratur! På riktigt alltså, det är förbjudet (för änglar åtminstone) att ligga med människor i dessa böcker.
Jag tycker inte att de andra böckerna, World after och End of Days, börjar lika starkt. Tvärtom så tycker jag att allt bara "fortsätter" och att tvåan upprepar mycket från ettan. Jag ser inga riktningar eller mål, det bara går liksom. De två rekommenderar jag bara för läsare som verkligen gillar Angelfall. Men om man inte blir imponerad av den så tror jag knappast man får ut något av uppföljarna. 
