Promise of Shadows hade verkligen kunnat vara en så himla bra bok. Justina Ireland har haft många spännande idéer och valt väldigt intressanta mytologiska spår att följa. Allt med den här boken är bra, förutom utförandet... så varför kunde hon inte gemensamt med förläggaren gett den lite mer tid?!

Zephyr är en harpya, dömd till livstid i Tartarus för gudadråp. Hon planerade inte att döda en gud, men vem blir inte provocerad när nämnde låter slita upp bröstkorgen på ens syster? Tillvaron i underjorden är hård, men det är harpyor också. De ska i alla fall vara det, men Zephyr har aldrig varit bra på att vara harpya. Till skillnad från sina fränder är hon dålig på att använda etern och ointresserad av att strida. Men hon har kanske inget val, för när hon återförenas med sin barndomsvän som vill rädda henne från Tartarus verkar både han och andra ha vissa förväntningar. De tror att hon är ämnad att rädda deras folk från gudarnas hänsynslöshet.

Visst låter det lovande? Rätt läsare kommer förhoppningsvis svepas med av den här berättelsen som det är tänkt. Men jag blev i vanlig ordning besviken på att en bra story med så mycket potential saknar känsla och är väldigt tunt beskriven. Exceptionellt förutsägbar vill jag även påstå. Zephyrs öde och personlighet borde ha fått mig att känna någonting för henne, men det funkade bara i första kapitlet. Hon är ju dessutom en fascinerande och häftig varelse, men det är av någon anledning bara en liten sidogrej i helheten. Det positiva (för det finns en del positivt hur elak jag än låter) är att den inte är tråkig. Jag skulle inte sträcka mig till att säga bladvändare, men det finns någonstans ett intresse att fortsätta läsa och den känns aldrig tung att plocka upp. Lättläst och underhållande är nog en juste beskrivning.

Jag tycker inte om att kritisera, och skyller gärna ifrån mig på att jag är fel läsare för den här boken. Inte för historien egentligen, men för berättartekniken. Det där sättet att bara rakt upp och ned tala om allting, låta huvudkaraktären informera läsaren om allt hon känner och tänker och gör, i stället för att beskriva det. I stället för att låta läsaren känna eller uppleva själv, om ni förstår vad jag menar? Men, jag vet att det finns en målgrupp som kommer uppskatta den här boken, och jag hoppas att de hittar åt den!