Orson Scott Card är en av de där välkända författarna som hunnit skriva vansinnigt många böcker. De flesta brukar ha läst någon av dem, men jag har faktiskt aldrig gjort det. (Trots att jag haft Ender's Game i bokhyllan sedan 2005...). Den här boken, Enchantment, kan vara hans bästa roman enligt honom själv. Och det är en väldigt bra bok, mycket välskriven och mycket, mycket noggrant efterforskad. Jag tycker om den, men fann den alldeles för lång och i många avsnitt lite för trälig.

 
Jag brukar ignorera långt värre formuleringar men tänker vara lite petig nu: "Women have secret ways of knowing", "Since neither of them had the male obsessivness with mechanical cause", "A woman knows these things". Jag är inte den som hustar och frustar över sådant, men det återkom lite för ofta för min smak. Föreställningen att alla kvinnor är likadana, på gott eller ont, stämmer inte! Tydligen, enligt både kvinnor och män i den här boken, så har vi någon telepatisk förmåga att alltid förstå vad andra kvinnor menar? Vi spelar även någon sorts spel mot varandra. Så, jag är tydligen en man! En annan småsak, "and to think you never went to collage" som svar till en smart slutsats eller observation. Som att man inte kan vara intelligent eller dra slutsatser om man inte gått på högskola?

Men nu ska jag inte vara sådan, för det här är en bra och välplanerad bok som gav mig en del underhållande timmar. Det är en form av retelling på den ryska sagan om Törnrosa. Invävt är också spår av andra sagor och en gnutta mytologi. Ivan, vår intellektuella, atletiska och ofrivilliga hjälte, tar äventyret från de slaviska länderna till USA, europa, och till 1000-talet och den sovande törnrosa. Många miljöer och karaktärer berikar Enchantment, och det känns som en lärorik, ny-gammal saga. Jag trivdes nästan bäst med den onda häxan faktiskt, hennes kapitel är extra intressanta. Mitt favoritkapitel, med minimal spoiler nu, är när hon ska försöka lära sig hur allt hänger ihop och fungerar på en flygplats.