I den femte och sista delen av Parasol Protectorate blir Alexia kallad till Egypten, till världens äldsta vampyr. Med bland annat ett nytt parasoll, kära vänner, uppfinnare, varulvar och ett teatersällskap tar hon sig till Alexandria för att gå till botten med vad den gamle vampyrdrottningen vill henne. Samtidigt utreder de kvarlämnade vargarna det förflutna, ett oväntat mord och nya intressen.
Det här var, är, och förblir en av mina absolut käraste favoritserier. Jag vill inte lämna dessa intressanta karaktärer, det underhållande språket, miljön och alla prylar... det finns så fantastiskt mycket att älska med Gail Carrigers Parasol-serie. Jag kommer absolut ge mig in i hennes Finishing School (som utspelar sig i samma värld) när den serien är klar.
Med det sagt ska jag medge att det finns detaljer som jag blev mer eller mindre besviken på. En del orsaker och motiv till vissa händelser eller tillstånd var otillfredställande, fast det handlar ju bara om tycke och smak förstås. Det fanns delar jag tyckte mig "sakna", men jag är glad att författaren inte lade störst fokus på de sakerna. Det som finns i boken är så fint, så spännande, så underhållande, och så smart, precis som det är.
På flera sätt har jag liknande känslor som för tredje boken. T.ex att jag var mer intresserad av karaktärerna som var kvar i London än huvudrollen på sin resa. Den karaktär som jag började favorisera i trean är dessutom den som får en egen synvinkel/berättarröst i Timeless vilket gjorde mig glatt överraskad.
En av många faktorer som gör Parasol Protectorate så intressant och spännande, trots att det inte är fullspäckat med actionscener, är att författaren inte är rädd för förändringar. Jag både räds och gläds över de förändringar som sker från början till slut, särskilt i de här sista böckerna.
Jag är så tacksam över att Gail Carriger har gett oss det här.

(Tidigare: #1 Soulless, #2 Changeless, #3 Blameless, #4 Heartless)