A Creature of Moonlight, av Rebecca Hahn, är som en poetisk liten novell i romanformat. Det var väldigt länge sedan som jag sträckläste en bok över en dag. Jag har hållit på med den några kvällar men bara kommit några sidor i taget på grund av jobbstress och trötthet, men igår tog jag den i ett svep. Jag kan inte sätta fingret på vad som skapade suget, det var knappast tempo, kanske snarare mystiken. 

 

Den inleder väldigt starkt med tät, kuslig, sagolik "prosa". Ja, det är det enda ordet jag har på lager för att beskriva textflödet i denna bok. Det är inte ett ord jag slänger omkring ofta för jag läser inte sådana texter, men plötsligt insåg jag nog lite vad det innebär. Dock tror jag att A Creature of Moonligt är som en barnbok eller middle grade för den som läser mycket prosa. För en nybörjare som mig så var det nog just språkflödet som lockade till att fortsätta läsa vidare trots att handlingen är något slö. 

 

 

Jag har svårt att känna vad jag egentligen tycker om boken, det är en trevlig och vacker läsning som fångade in mig men som också lämnade mig lite otillfredsställd. Det är väldigt mysigt och smått spännande i början, stannar av en aning i mitten, sedan planar det ut på ett sätt som kommer tilltala vissa men inte alla. Jag är ganska nöjd ändå, det passar bra inom den här boken, men av vilken annan bok som helst hade jag krävt mer. Det är snålt med intriger, tvister och tempo men det utlovas å andra sidan inte heller, det var bara att jag oundvikligen började spåna och fundera efter ett tag. Den utlovade mystiken och stämningen som från en gammal sagobok, den levereras. 

 

Summan av detta, inte vad man bör plocka upp om an är sugen på intrigfylld fantasy. Passar däremot utmärkt som ljuv och enkel sommarnattsläsning. 

Inför denna mycket efterlängtade uppföljare har jag såklart gjort ännu en omläsning av The Bone Season och The Mime Order. Den här gången har jag dock läst via hörlurar, på Alana Kerrs charmhöjande stämma via Audible. Hennes läsning gör första boken så stämningsfull och jag kan höra den hur många gånger som helst.

 

En av orsakerna till att det blev ljudbok denna gång är att det var lite svårt att få tag på Song Rising i printad form när den släpptes, och jag är ju desperat efter allt jag kan få om Paige Mahoney och hennes inblandning i det totalitära Scion och i andarnas eter. Dessvärre har något hänt med Alana Kerr sedan de tidigare böckerna, för nu läser hon helt annorlunda. Det stämningsfulla är som bortblåst, och det enda jag kunde koncentrera mig på i den här boken var att inte irritera mig på nya uppläsningen. Det är jättetråkigt, för nu kan jag inte ha en juste uppfattning om innehållet i boken. Därav blir det också spoilerfritt!

 

Jag tror att jag gillar handlingen helt okej, eller mer än okej. Men det är inte lika omvälvande som tidigare, och händelseförloppet känns långsamt och utdraget. Och det utan att man får någon mer fördjupning i etern eller historiken heller, jag vet inte riktigt vad det är. Kortfattat så kändes det som en "vanlig" bok ;)

Kanske har Samantha Shannon tagit till sig av kritiken att hon infodumpar för mycket? Synd i så fall tycker jag, för det ger så mycket till den som är engegerad. Det finns kanske inte så mycket mer att beskriva heller, vi har ju lärt oss genom två böcker nu om Scion, refaim, voajanternas undre värld och andar. Risken finns förstås att jag missat en del till följd av den nya röstmelodin som jag inte uppskattade.

 

Så jag är ledsen, jag har inget att bidra med som sammanfattning om senaste boken. Jag tyckte om den, i vanlig ordning har slutet något extra att bjuda på, men jag är inte längre kär. Fast det är ju bara tredje boken av sju än så länge, och de första två älskar jag, så hoppet lever om att detta kanske kan förbli en favoritserie.