Igår när jag för andra gången läste ut denna tillfredställelse hade jag så många bra ord i åtanke för att beskriva upplevelsen. Men idag har jag tyvärr glömt bort vad det var jag tänkte skriva... Nu är jag tillbaka till det gamla vanliga, brist på adjektiv och bara upprepade hyllningar. Här är mitt inlägg från förra gången: Drömgångare / The Bone Season. Följande är väl mer utfyllnad och om-upplevelse.

En ganska rolig grej för mig är hur mycket jag njuter av Samantha Shannons språk, när jag i vanliga fall har lite svårt för det "kort-meniga" sättet att skriva böcker. Men det funkar så bra här, för jag tycker ändå att Shannon har ett poetiskt språk som tål de annars enerverande konstpauserna som mångpunktandet innebär. Det gör sig så bra med jag-perspektivet också, som jag fortfarande kan ha problem med till och från. Jag älskar den här boken, den är snyggt skriven och har nästan allt jag vill ha i en bok. För att välja ett exempel; en huvudkaraktär som är lätt att känna med, i en dystopi med touch av fantasy men även en liten känsla av steampunk. Inte på grund av tekniska gadgets i mässing som annars fort kopplas till steampunk. Det är nog de viktorianska detaljerna som gör det, ordvalen i texten och andra små enskildheter som jag inte kan sätta fingret på.

Det var tur att jag gjorde en omläsning innan jag föll för frestelsen att kasta mig in i uppföljaren. Det man i fantasy kallar magisystem har i The Bone Season sin motsvarighet i etern. I nivåerna, i Paige och alla andra voajanter, deras sätt att känna och använda etern är som ett komplext magisystem. Jag skulle haft svårt att hänga med utan omläsning. Sen är det ju den här fängslande historian, som går i linje med vår egen ända fram till jack the ripper där historien tar en annan utveckling än den gjort för oss. Det är så himla spännande i den här alternativa nutiden tycker jag, och jag kan bara inte sluta läsa. För jag vill bara veta mer och mer. Nu ska jag sätta mig med The Mime Order och suga i mig kunskap om den här världen, njuta av Paiges sällskap, och känna det här särskilda onämnbara som få böcker kan få mig att känna.

Åååhåhå!

 

Jag är lite kluven i hur jag ska göra nu, för jag hade inte väntat mig att cdon skulle vara så snabb att leverera den här. Trodde jag skulle hinna en omläsning i väntan på denna efterlängtade uppföljare. Men jag tror att jag inte har så mycket val trots allt, för det var länge sedan jag läste ettan nu och det var ju rätt mycket att hålla reda på och att förstå sig på. Så, en även efterläntad omläsning får det bli först :D

 

 

I över hundra våningar nedåt sträcker sig silon. Alla människor och alla nivåer har sitt syfte och sin uppgift. Mekaniker, tekniker, läkare, IT, politiker, med mera. Och de som rengör. De som har vågat uttala en teori, en dröm, en önskan att veta vad som finns bortom silon. De som vill ut släpps också ut, och där dör de inom kort av den förgiftade luften. Först efter att de rengjort kamerorna mot den öde omvärlden förstås.

Ifall det kan locka så är det rätt snålt med romance i Wool (Ull). Själv tar jag gärna emot lite romantik när jag läser, om den är mogen och autentisk, men vill man ha mindre sådant så kan man se hitåt. Här får vi i stället en lång och seriös historia från flera perspektiv med utförliga beskrivningar. Så det är konstigt att jag hade så dåligt tålamod med den eftersom det låter exakt som det jag vanligtvis gillar. Men ja, vad ska jag säga. Den var trög. Ibland en aning tråkig. 

Men, jag gillar jag den. Egentligen så är det en riktigt bra bok, med spännande hemligheter och inspirerande historia. Får hålla tummarna att uppföljaren håller samma kvalitet men med högre tempo. Och om man får drömma, kanske lite bladvändar-känsla? ;)