Dark and Hollow Places
Som avslutande del av The Forest of Hands and Teeth gör den här boken ett bra jobb med att komplementera de tidigare böckerna. Varje bok har sin egen huvudmiljö och känsla, sin egen huvudkaraktär, och de följs åt väldigt bra. Det känns som att man hela tiden tar nästa naturliga steg i både handlingen och världen.
Jag vet inte om jag ska lägga ut någon handlingsbeskrivning, det blir väldigt avslöjande om man vill läsa böckerna (och gillar man de tidigare lär man vilja läsa den här ändå). Men jag kan ju nämna att vi igen får följa en ung tjej med ett mål, fler vandrande döda än tidigare, och igen med koppling till tidigare karaktärer.
Man slängs ganska direkt in i The Dark and Hollow Places, Den Mörka Staden, och den håller bra spänningsnivå genom hela boken. Jag tycker den börjar väldigt starkt och bra. Av de tre karaktärerna gillar jag den här tjejen bäst, och det är nog den mest intressanta/unika kärlekskomplikationen. Dock tror jag nästan första boken blir min favorit, för att jag njöt av the village -känslan så mycket.
Om det inte varit för karaktärerna (inte bara berättarrösterna utan de flesta) hade det här lätt blivit en ny favoritserie för mig. Carrie Ryan är väldigt inspirerande, och jag älskar fortfarande hennes zombier, överlevare och efter-katastrofen-verklighet. Det gör det jobbigare att erkänna hur supertrött jag är på hennes karaktärer och deras inre draman, som påminner extremt mycket om varandra. Ibland undrar jag om man bara kopierat tidigare tankar och känslor och klistrat in här och där. Alla böcker har en bra gemensam poäng, men den tjatas det också väldigt mycket om trots att den är uppenbar redan i början av bok 1. (Och jag måste till slut få undra: kan man verkligen känna lukten av solsken i någons blonda hår eller känna smaken av någons personlighet i en kyss?)
Det kanske inte låter så efter mitt klagande, men jag tycker egentligen att det är en bra serie ur flera aspekter. Trots att jag suckat kanske 400 gånger under läsandets gång ;)
(Tidigare: The Forest of Hands and Teeth och The Dead Tossed Waves)
Jag vet inte om jag ska lägga ut någon handlingsbeskrivning, det blir väldigt avslöjande om man vill läsa böckerna (och gillar man de tidigare lär man vilja läsa den här ändå). Men jag kan ju nämna att vi igen får följa en ung tjej med ett mål, fler vandrande döda än tidigare, och igen med koppling till tidigare karaktärer.
Om det inte varit för karaktärerna (inte bara berättarrösterna utan de flesta) hade det här lätt blivit en ny favoritserie för mig. Carrie Ryan är väldigt inspirerande, och jag älskar fortfarande hennes zombier, överlevare och efter-katastrofen-verklighet. Det gör det jobbigare att erkänna hur supertrött jag är på hennes karaktärer och deras inre draman, som påminner extremt mycket om varandra. Ibland undrar jag om man bara kopierat tidigare tankar och känslor och klistrat in här och där. Alla böcker har en bra gemensam poäng, men den tjatas det också väldigt mycket om trots att den är uppenbar redan i början av bok 1. (Och jag måste till slut få undra: kan man verkligen känna lukten av solsken i någons blonda hår eller känna smaken av någons personlighet i en kyss?)
Det kanske inte låter så efter mitt klagande, men jag tycker egentligen att det är en bra serie ur flera aspekter. Trots att jag suckat kanske 400 gånger under läsandets gång ;)
(Tidigare: The Forest of Hands and Teeth och The Dead Tossed Waves)
Kommentarer
Trackback
