Det här var en bok i min smak. Eller, hade varit det om den varit annorlunda runt slutet.
Sloanes berättarröst var så himla bra hela vägen, jag kände med henne och som henne. Jag gillar att det mesta kändes spännande trots att det kanske inte var så actionfyllt, och jag tyckte om denna dystra men underhållande berättelse.
Sloane har bestämt sig för att ta sitt liv, men just då går världen under. Hon blir fast med fem andra ungdomar som inte vill något annat än att leva, att bli räddade. Sloane kan inte sluta leta utvägar under tiden som hon gömmer sig med de andra i deras gamla skola, men hon tänker inte utsätta dem för några risker genom att vara självisk.
Man kommer inte i närkontakt med särskilt mycket zombies egentligen, men det gör ingenting. Det känns så tydligt att de är närvarande i allas tankar och i handlingen hela tiden, de är en så stor del av handlingen att det inte gör något om de inte dyker upp så ofta som man skulle kunna tro.
Jag tyckte om nästan allting med boken och var så tacksam mot Cortney Summers att hon hade skrivit något som passade mig så bra. Det faktum att Sloane vill dö i stället för att leva gör det extra intressant att läsa allt ur hennes synvinkel. Jag tycker dessutom att alla karaktärerna var trovärdiga och bra, även om jag kanske inte gillade alla.
Tyvärr blev det lite platt fall kring slutet, jag kände inte att historien ledde någonstans. Den bara fortsatte och fortsatte tills det blev stopp. Jag antar att det fanns en upplösning och så vidare, men personligen tyckte jag att de sista femtio sidorna var lite "tomma". Allt det bra som jag kände innan blev nästan en känsla av slöseri med tid när jag väl var klar. Fast det var det inte förstås, den gick fort att läsa och jag är glad att jag gjorde det.
Jag vill citera en mening som jag tycker beskriver boken/känslan ganska bra: We eat breakfast, lunch, and dinner to the soundtrack of our impending death.