Jag tror det bäst beskrivande ordet för den här boken är söt. Det är första delen i trilogin Fins, och jag överväger att läsa fortsättningen innan jag ger mig på lite "tyngre" sjöjungfruböcker men vi får se.
Handlingen är, som förväntat, enbart en kärlekshistoria. Jag gillar historien, och är såklart överförtjust i de kapitel som utspelar sig under havet. Det måste ju ha varit många saker jag tyckte om, eftersom jag hämtade boken vid varje ledig stund. Ändå är alla åsikter jag har om den ganska negativa.
Lily Sanderson är en sjöjungfru som tillfälligt lever på land. Hon går i high school och är upp över öronen förälskad i en kille i simlaget som hon planerar att leva sitt liv med, bara hon vågar erkänna sina känslor någon gång. När sjöjungrur delar sin första kyss bildas ett magiskt band, så det gäller att vara säker när man skapar det bandet. Men när Lily äntligen ska få saker att hända med sin stora kärlek i ett mörklagt skolbibliotek blir en viktig detalj väldigt, väldigt fel.
Det finns många "självklara" irritationer i den här boken som jag nog delar med andra. Som varför sjöjungfrur skulle ha jordgubbar eller tvål på havsbotten? Tvål löses väl bara upp och jordgubbar blir ganska läbbiga i blöt. Men för all del, det är den sortens smågrejer jag kan blunda för när jag verkligen gillar en bok. Och, jag uppskattade verkligen alla sjö-referenser i Lilys tankar och tal.
Men det fanns så mycket annat som var svårt för mig att släppa, som sättet karaktärer relaterar till varandra och dialogen som de för. Mycket sådant kändes orealistiskt och överdrivet, det störde mig. Min avsikt är dock inte att såga den här boken, för det är trevlig och lättläst underhållning som jag trots allt gillar. Den gick snabbt att läsa och det var faktiskt en mysig upplevelse. Särskilt perfekt passade den till att läsa på stranden, absolut en lämplig sommarbok!